Kommunikatörer och digitala stylister – om digitala medier och rekryteringsuppdragen i framtiden

Foto på Johanna Parikka Altenstedt

Johanna Parikka Altenstedt, online sedan 1995 som journalist, lärare, kommunikatör, forskare och sociolog. Just nu tjänstledig från Communication Business Partner på IKEA Purchasing.

GÄSTINLÄGG | Jag hajade till häromdagen när jag såg att ett traditionellt företag basunera på Linkedin att ”nu är vår HR på Kik och Snapchat”. Vad ville de säga med detta? Min yngsta son och hans kompisar som är 15 år har alla Kik och Snapchat. Ett annat exempel som fick mig höja ögonbryn är Vitamin Wells senaste reklamfilm där en överraskad arbetssökare möter Zlatan. Fotbollstjärnan, som är ambassadör för dryckesföretaget som söker arbetskraft, genomför deras anställningsintervju framför kameror.

Detta fick mig att reflektera över hur kommunikation, HR, marknadsföring och branding, samt de digitala kanalerna kokas ihop till en enda stor soppa. 1999 recenserade jag boken Silicon Snake Oil av Clifford Stoll. Han ifrågasatte den teknokratiska tron av att datorer och sociala nätverk gör samhället bättre; att mer information, bättre kommunikation och digitala program skulle lösa våra sociala problem.

I Stolls värld handlade det om sociala problem – men jag tror att vi kan lika gärna prata om sociala uppdrag – som att rekrytera den bästa kandidaten till en organisation. Blir vi verkligen bättre på det genom oändliga nya digitala möjligheter? Eller finns en risk av att omvandla en seriös och kunskapsbaserad rekryteringsprocess till marknadsföring och branding polishing?

Digital ängslighet och teknologisk diskriminering

Idag är det självklart att arbetsgivare ska ge samma möjligheter för kvinnor och män, för människor med olika etniska, religiösa och kulturella bakgrund, samt för människor med olika funktionsvariationer. Men bortom dessa diskrimineringsgrunder växer det upp nya sätt att kategorisera och värdera människor: teknikanvändningen.

Handen på hjärtat: hur många av er skulle inte tycka att det är lite skumt med en person som inte har lämnat några som helst spår i sociala medier? Eller hur många av oss städar och stylar våra profilbeskrivningar på Linkedin eller Xing när vi börjar fundera på att byta jobb? Att delta i den medierade digitala kommunikationen har blivit den nya offentligheten, och det är svårt att bli tagen på allvar om du inte syns där.

Det finns ytterligare en dimension i denna digitala medvetenhet: vilka kanaler vi använder oss av. Det är som att gå från anställningsfrågan: ”har du körkort?” till ”vilken bil kör du?”.

Det har uppstått nya yrkesgrupper för att hålla oss så virala som möjligt; digitala stylister, sociala medier-coacher och hashtag-assistenter. Den som har lite extra pengar kan köpa sig följare som bulkvara. Det ser ju bra ut om man har 1 500 följare istället för 87 när man ska på anställningsintervjun.

Denna digitala ängslighet och stylande, finns också hos de anställande organisationerna. De ska visa sig vara moderna och åtråvärda arbetsplatser för de mest krävande och kreativa, och det visar de upp genom att de följer sin tid. De skaffar sig många olika sociala medier, kanaler, och konton. Ibland finns det en strategi för detta och syftet är att vara effektiv i sin kommunikation och relationer på ett medvetet sätt. Men lika ofta ser det ut att handla om att ”göra som alla andra” utan någon djupare analys.

Tekniken i sig varken god eller ond

Tekniken i sig är varken god eller ond – den förstärker det som redan görs. Därför är det viktigt att hålla många dörrar öppna och många vägar in i organisationen; locka till sig de unga via de nya sociala medierna. Men för den sakens skull ska man inte exkludera äldre, erfarnare, introverta eller nyanlända som inte finns på samma kanaler och arenor.

Vi som kommunikatörer måste vara tydliga i vår roll som analytiker, budskapsexperter, kommunikationscoacher, innehållsproducenter, strategiska kommunikatörer och ibland som fan på väggen, när vi ser hotmolnen, till exempel när våra kommunikationsmedel och -metoder används för aningslöst i verksamheten.

Jag vill inte se en framtida arbetsmarknad där arbetssökande används som statister i företagens virala marknadsföring, för då tror jag inte vi når alla de som vi faktiskt behöver i organisationen. Istället skulle jag vilja se fler nya appar och digitala kanaler som möjliggör fler att söka jobb och delta i arbetslivet, oavsett om den finns online eller fysiskt på en plats.

/ Johanna Parikka Altenstedt, online sedan 1995 som journalist, lärare, kommunikatör, forskare och sociolog. Just nu tjänstledig från Communication Business Partner på IKEA Purchasing.

PS. Ett färskt exempel på aningslösheten med teknologin är när SVT skröt om att de har röstningsrekord varje helg i samband med Schlagerfestivalen. Sex miljoner röster (!) hade getts i omröstning i Halmstad när några artister fick andra chansen. Men bakom succén är SVT:s schlagerapp som unga tittare laddat ned och använder obegränsat. Det är inte principen en röst per en person som gäller.

Men gör något då!

Foto på Jimmy Mannung

Jimmy Mannung är press- och opinionsansvarig på Polisförbundet, sitter i DIK:s förbundsstyrelse och är medlem i Sveriges Kommunikatörer.

GÄSTINLÄGG | Det finns få saker som är så destruktiva för en organisation som när rädslan för att göra fel överstiger rädslan för att inte göra något alls. Ändå är det märkligt hur ofta en sådan atmosfär får råda – år efter år. För mig har det blivit särskilt påtagligt när det gäller digitaliseringens effekter på en verksamhet, men beteendet är förstås inte unikt för den processen. Tvärtom är det av vad jag kan bedöma ett väldigt mänskligt beteende, men ett som vi borde sträva efter att komma bort ifrån.

Ett förslag vore att istället ha följande gyllene regel: ”Gör och lämna in uppgiften snabbt, jämför sedan med facit. Upprepa. Annars blir du som Facit.”. Facit med stort F avser då det klassiska exemplet på ett företag som inte klarade övergången till ny teknik. För oavsett om du jobbar på Facit, Titanic eller någon annan till synes dödsdömd organisation så är det lika sant att de historierna hade kunnat se väldigt annorlunda ut om andra beslut hade tagits längs vägen. Om andra vägar hade testats.

I paniken inför det stora paradigmskiftet tror vi att vi måste göra något stort när vi i själva verket behöver göra något litet många gånger. Vi stänger in oss för att skriva ”The Grand Plan” när vi tvärtom borde gå ut och leka, testa och ha roligt. Det kan säkert kännas lite ovant först, men ”risken” är påtaglig att du snabbt glömmer bort dig och följer med till framtiden av rena farten.

/ Jimmy Mannung, 
Press- och opinionsansvarig på Polisförbundet, Förbundsstyrelsen DIK och medlem i Sveriges Kommunikatörer.

Vill du också skriva på Kommunikatörens blogg?

Har du något ämne som du brinner extra mycket för? Sveriges Kommunikatörer tar löpande emot gästinlägg. Hör av dig till Katarina Ljungdahl, ansvarig digitala kanaler.