Behövs coachande kommunikatörer?

Foto på Ann Jönsson Lindström

Ann Jönsson Lindström utbildar chefer i kommunikation och kommunikatörer i coachning och ledarskap.

Med anledning av en fråga om coachning som ställts på Sveriges Kommunikatörers Facebooksida, berättar Ann Jönsson Lindström, kursledare hos Sveriges Kommunikatörer, vad hon anser att begreppet coachande kommunikatör står för. 

GÄSTINLÄGG | ”Kommunikatörer ska vara systembyggare som förstår sig på och hanterar processer och strukturer. Kommunikatören ska också vara en medlare som skapar mening bland olika parter samt vara en coach som utvecklar kommunikationsförmågan hos andra. Den fjärde rollen är att kommunikatören ska fungera som en påverkare genom att kunna ta plats och leda frågor internt.”

Citatet är från en intervju med Sven Hamrefors, som tillsammans med Sveriges Kommunikatörer för 5–10 år sedan drev ett forskningsprojekt om kommunikatörens olika roller.

När Sven Hamrefors pratar om att vara en coach som utvecklar kommunikationsförmågan hos andra betyder det i min värld att han med ordet ”coach” menar något mer än att använda ett coachande förhållningssätt och verktyg. För när du coachar renlärigt innebär det att du aldrig kommer med råd eller delar med dig av din expertkunskap.

Ska man utveckla kommunikationsförmågan hos andra, vore det att låta bli att använda sig av sin fulla förmåga. Och kanske inte ens helt genomförbart. För hur ska en person, som inte besitter grundläggande kunskaper i kommunikation, kunna komma fram till bra och effektiva lösningar om hen inte ens vet vilka alternativ, möjligheter och fallgropar som finns?

När jag pratar om en ”coachande kommunikatör” menar jag därför en person som:

  • använder ett coachande förhållningssätt – när det är relevant
  • ger råd – när det är efterfrågat och befogat
  • tar på sig expertrollen och kanske till och med bestämmer hur en kommunikativ uppgift ska utföras av en annan person
  • utbildar och ger kunskap om kommunikationens möjligheter, risker och verktyg.

Oavsett om det är kommunikatörer eller chefer som är deltagare på mina kurser brukar ”verktyg” stå högst på önskelistan. En intressant fråga är då vad ett verktyg egentligen är? Jag brukar säga att praktiska tips och tricks och vetenskapliga metoder i all ära – det viktigaste verktyget alla kategorier är – DU.

Så vad behöver du lära mer om? Kanske även förändra attityd kring? Och framför allt göra annorlunda för att bli en efterfrågad och coachande kommunikatör?

/ Ann Jönsson Lindström
Affärscoachen Just DO it
Kursledare hos Sveriges Kommunikatörer

Relaterad kurs: Coacha och stötta dina chefer och medarbetare – så gör du!

16 mars i Stockholm  | Under den här kursen får du bland annat förståelse för olika kommunikationsstilar och om hur du kan skapa samsyn kring kommunikationsarbetet. Du utvecklar även förmågan att coacha dig själv mot motiverande mål och frigöra egen tid för strategiskt kommunikationsarbete.

Läs mer och boka plats 

 

 

Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Gävle stadshus, ca 1900.

Gävle stadshus, ca 1900. Foto från Gävleborgs länsmuseum.

Björn Häger tar i sin senaste krönika i Journalisten upp det minskade antalet journalister i kommuner och ställer det mot det ökande antalet kommunikatörer anställda av desamma. Han oroas av att dessa anställs för att måla kommunen i ljusa färger och bortse från nedlagda industrier och arbetslöshet.

Björn Häger gör det felslut flera gjort före honom: att det minskande antalet journalister står i direkt korrelation med en växande kommunikatörskår. Det har förstås inget med varandra att göra. Att journalistiken inte tycks hitta en fungerande affärsmodell är absolut ett demokratiproblem. Men det är inte kommunikatörernas fel. Det enda kommunerna, liksom företag och organisationer i övrigt, har gjort är att förstå att nyckeln till en framgångsrik verksamhet är kommunikation.

Men den allvarligaste tankevurpan är att Häger totalt missförstått kommunikatörens uppgift. Den är nämligen inte alls densamma som en journalists.

En kommuns uppgift är att driva en fungerande och effektiv verksamhet för sina medborgare. För att kunna göra detta behövs inte bara skatteintäkter och inflyttande företag, det krävs också engagerade medborgare som vill bidra till att göra den till en värdig plats att bo på. En kommun kan och bör inte granska sin egen verksamhet, istället är det dess uppgift att se till att den överlever och helst lever.

Ur detta perspektiv är det inte alls konstigt att en kommun anställer före detta reportrar – eller andra kommunikatörer – för att uppnå dessa mål, särskilt som framgången hänger på just god kommunikation. Kommuner befinner sig vare sig vi vill eller inte på en konkurrensutsatt marknad – slaget om skatteintäkter – och alla har inte per automatik två busslaster med inflyttande invånare per dag.

Därför pratar man om ”utmaning” istället för ”problem”, för mottagaren av den kommunala kommunikationen ska helst känna att det går att göra något åt saken. Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar människorna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.

Underskatta inte heller medborgarna. De förstår vad som menas med avsändare och källkritik. De klarar av att se skillnad på kommunens hemsida och lokaltidningens.

Det handlar inte om att skönmåla eller ta över journalisternas roll. Det handlar om att ge medborgarna information om vad deras skatteintäkter går till och därmed kunna ställa krav och göra informerade val. Och lösningen är inte att, som Häger tycks önska, försöka driva utvecklingen bakåt, utan en fungerande och granskande journalistik med en trovärdig och säker finansiering. En fungerande journalistik är viktigt för demokratin. Men det är en fungerande kommunikation från kommunen också.

/Cecilia Schön Jansson
VD Sveriges Kommunikatörer

PS. Det här är inte första gången vi dryftar frågan, och förmodligen inte den sista heller. Under Almedalsveckan har vi ett seminarium om just de här sakerna. Om du är där, välkommen!

PPS. Texten publicerades också hos Journalisten, där fler också debatterar kommunens kommunikatörer.

Fem punkter för morgondagens kommunikatör

Jag får väldigt ofta frågor om hur framtiden kommer att bli. Från studenter, som snart ska ut i arbetslivet och vill vara väl förberedda, och från yrkesverksamma, som vill hänga med.

Från min horisont ser jag fem saker som vi behöver ha koll på.

  1. Ett starkare engagemang och ökad kunskap om affären och verksamheten. I en ledningsgrupp är det självklart att du har din specialistkompetens; det du förväntas bidra med är att tillsammans med övriga ledare driva verksamheten framåt. Näst efter kommunikationsutbildning är ekonomutbildning vanligast bland våra medlemmar. Det är en intressant utveckling men är det ett tecken på att den utbildning som är vanligast i dag bland våra medlemmar, medie- och kommunikationsvetenskap, behöver utvecklas och också omfatta kunskap i marknad och ekonomi?
  2. Ansvar. I takt med att kommunikation kommer in i fler och fler processer har ansvaret för olika områden utökats. Marknadskommunikation och varumärke är idag är en självklar del av kommunikationsfunktionen. Men var ska vi dra gränsen? Jag tror att samarbete är självklart men integrering med nya områden inte lika självklart. HR, IT, CSR och kommunikation är för stora och viktiga områden för att fösas ihop i en verksamhet. Risken är att alla områden vattnas ur och blir lidande på grund av bristande kompetens och engagemang. Om vi ska driva organisationen att förbättra sin kommunikativa förmåga måste detta ses som en egen funktion.
  3. Att organisera sin kommunikationskompetens optimalt är en annan utmaning när organisationer får mer flytande former och relationer i den nya nätverksvärlden. Är det effektivt att ha gränser mellan intern, extern och marknadskommunikation? Hur ska kommunikatörerna samverka med andra områden? Fördelarna med centraliserad kontra decentraliserad organisation kommer fortsätta att debatteras men nu känns frågan outsourcing av viss verksamhet lite hetare.
  4. Jämställdhet. Bland våra medlemmar är 78% kvinnor som dessutom betalas sämre än deras manliga kollegor. Eftersom de traditionella kommunikationsutbildningarna domineras av kvinnor är det dags att börja leta efter grabbarna på andra ställen och vara modig nog att anställa dem som har en annan bakgrund än den vi vanligen eftersöker i platsannonsen, – ett resonemang som även kan appliceras på hela mångfaldsfrågan, både ur ett kompetensperspektiv men även ett mänskligt. Vi har en yrkesroll som håller fanan högt på många andra områden, det är dags att vi anstränger oss och tänker annorlunda. Vi har alla förutsättningar.
  5. Kontinuerlig kompetensutveckling. När omvärlden och yrket förändras fort gäller det att hänga med. Och det räcker inte att gå en kurs någon gång vart tredje år. Vi måste få en mer holistisk och långsiktig syn på kompetensutveckling, kunskap och framgång, där både organisation och individ gynnas. Jag saknar fler kommunikationschefer som engagerar sig i både sin egen och sina medarbetares kompetensutveckling, och tar ett helhetsgrepp på den totala kompetensförsörjningen.

Vi har kommit långt för att vara ett så ungt yrke. Vi har uppnått så mycket; nu gäller det att förvalta och utveckla det. Och när vi ändå pratar om framtid; vänta inte. Den började igår.

/Cecilia Schön Jansson
VD Sveriges Kommunikatörer

Ett jobb för framtiden

Sveriges arbetsliv blir allt mer flerspråkligt, och ett nytt arbetsområde har börjat växa fram. Det behövs idag språkspecialister som arbetar utvecklande med kommunikation i flerspråkiga sammanhang, som kan bedöma språkkompetenser och ge råd i språk- och kommunikationsfrågor. Att man snart kommer ha språk- och kommunikationssupport i företag och organisationer, på samma sätt som det finns IT och teknikansvariga, är både sannolikt och nödvändigt.

Rosetta_Stone

Jag går kandidatprogrammet i arbetslivskommunikation på Stockholms universitet. Det är ett relativt nytt program, jag är med i den första kullen av snart utexaminerade arbetslivskommunikatörer. Men vad är egentligen en arbetslivskommunikatör? Mitt svar är att det håller vi nu på att lista ut. I programbeskrivningen står det att ”Programmet är avsett för den som vill arbeta med språkfrågor som t.ex. utbildningssamordnare inom yrkesfortbildning, personalrekryterare eller kommunikationsexpert inom internationella och flerspråkiga företag eller egenföretagare inom affärskommunikation/Business Communication.”  Jag tror, som jag redan nämnt, att vi behövs i kommunikationsavdelningen på de flesta företag.

Kommunikationsyrket har förändrats drastisk de senaste åren, och färska undersökningar från bland annat Sveriges Kommunikatörer och ECM visar att kommunikatörens roll får en allt större plats och vikt i företag och organisationer. Framtiden kräver dock att kommunikatörsområdet blir mer tvärvetenskapligt och tar in kunskap från bland annat beteendevetenskap, psykologi och språkvetenskap.

Kommunikation är redan ett så stort och brett område, det kan vara svårt att få ner allt i ett fack. Det innefattar bland annat webbredigering, PR och kontakt med media. Men det handlar också om att faktiskt kommunicera med, och förstå varandra. Vad får det för konsekvenser om styrelsen talar ett annat språk än de anställda? Varför fungerar inte kontakten mellan kontoren i Sverige och USA, fastän alla kan engelska? Hur kan vi motivera våra medarbetare, och hur får vi med dem i förändringsarbetet? Det är denna typ av frågor som jag hoppas få brottas med nästa år.

Även om man ibland har känt sig lite som en försökskanin, då programmet ännu håller på att utvecklas och formas, så har det gett mig många kunskaper och insikter som jag kommer ta med mig in i arbetslivet. Jag har läst både Svenska och Engelska, med inslag av andraspråksanvändning, flerspråkighet och Business Communication. Jag har haft kurser i retorik och pragmatik, diskuterat engelskans potentiella imperialism och vikten av klarspråk.

Snart är jag färdig med min utbildning och ska ut i arbetslivet, och jag funderar på om jobbet som jag är utbildad till finns än. För mig är sambanden mellan språkvetenskap, flerspråkighet och kommunikation glasklart, och jag ser nyttan av vad jag kan ge ett företag, gör arbetsgivarna också det?

/Hanna Rönnlöf, praktikant Sveriges Kommunikatörer

Om passion och kommunikation

I helgen skrev Fredric Karén på SvD om hur passionen lämnat politiken och att det inte längre går att komma nära politiker för att det står pressekreterare och kommunikationsexperter i vägen.

Bild från www.sxc.hu”Numera blockeras vägen fram till politikerna av agenter, pressansvariga och kommunikationsexperter. Den journalist som söker svar på sina frågor brukar i bästa fall få en e-postintervju där frågorna helst ska skickas ett par dagar i förväg. Allt för att kommunikationsstaben ska hinna tolka och läsa svaren in i minsta beståndsdel.

I samma stund som taktiken överröstar passionen, som strategin skymmer glöden, som de inrepeterade svaren uttalas på bekostnad av spontana ord hämtade ur en stark inre övertygelse … I samma stund blir politiken mindre angelägen.”

Som före detta journalist blir jag förfärad över att det är dessa arbetsförhållanden som journalistiken har att verka under. Som nuvarande kommunikatör blir jag lite ledsen; är det så här andra ser på oss? Är det detta jag har blivit?

Sedan tänker jag i mitt stilla sinne att de flesta kommunikatörer skulle ge åtminstone en lilltå för att få lite passion att jobba med i sitt dagliga värv.

Fredric Karén ser nostalgiskt tillbaka på en tid när journalisterna fick sitta med statsminister Tage Erlander i sminket i TV-studion efter valsegern. Men det är fler saker som förändrats än politiken och politiker; även journalisterna och sättet att rapportera har förändrats. Att vara passionerad innebär att man kan säga saker i stundens hetta, att tala från hjärtat. Var det inte detta Reinfeldt gjorde när han talade om sig själv som en stridshingst som vill kämpa inför valet? Vad fick han för det? Ett inslag i Aktuellt om munterheten i sociala medier över uttalandet. Vilken metanyhet.

Är det så konstigt att orden vägs på guldvåg, att varje nyans som kan misstolkas tvättas bort när Anna Kinberg Batra tydligen är otänkbar som partiledare efter Reinfeldt eftersom hon sa att stockholmare är smartare än lantisar för snart 15 år sedan?

Vad som är hönan och ägget kan såklart diskuteras. Men om vi ska ändra på det måste det bli lite högre i tak. Vi skulle nog alla behöva lite mer passion i våra (arbets)liv.

/Jeanette Agnrud, Sveriges Kommunikatörer

Trenden åt fel håll i ledningsgruppen

Enligt Resumé sitter idag enbart 50% av kommunikationsdirektörerna på börsens A-lista i ledningsgruppen (artikeln ej på nätet). Det är en dyster utveckling och rimmar illa med det behov som ägare, styrelser och ledningspersonligheter ständigt uttrycker om vikten av kommunikations och förtroendefrågor.

Låt mig säga det på en gång. Det är inget självändamål att kommunikatören ska sitta i ledningsgruppen. Det ska vara direkt kopplat till affärsnytta och till utveckling av varumärket och förtroende. Men jag själv skulle inte acceptera ett kommunikationsdirektörsuppdrag som inte medför en plats i ledningsgruppen, eftersom jag då skulle ha mycket små chanser att påverka just affärsnytta, varumärke och förtroende.

Det här resultatet innebär att i hälften av alla börsens större bolag finns det ingen som tar det kommunikativa perspektivet precis som CFO:n alltid är den som tar det yttersta finansiella perspektivet på olika frågeställningar. För även om det är bra att andra ledare blir bra på kommunikation precis som de är – och måste vara – bevandrade i finansiella frågor så skulle ingen säga att de inte behöver CFO:n längre i ledningsgruppen, ”för nu har vi blivit så bra på ekonomi”.

Nej, jag tror inte att detta är problemet. Frånvaron beror inte på att de tycker att de numera har blivit så bra på kommunikation. Det måste bero på andra saker att utvecklingen går åt fel håll.

Det brukar vara bra att titta på vad vi kan göra bättre. Testa dig själv och din roll i ledningsgruppen mot följande:

  1. Att sitta i en ledningsgrupp innebär att man måste kunna affären eller verksamheten. Man måste ta en aktiv del av utvecklingen av affären. Vara påläst, kunna yttra sig i frågor om finanser, om utveckling, om produktion, om organisation, om bemanning, etc. Du är en del i ett team som delar en affär. Du sitter inte där som specialist på pressmeddelanden.
  2. Att sitta i en ledningsgrupp innebär att man snabbt måste kunna ta det kommunikativa perspektivet på en fråga. Man måste våga uttala sig direkt och ta frågan på volley, inte gå hem, göra efterforskningar och sedan formulera ett pm.
  3. Att sitta i en ledningsgrupp innebär deltagande i många resonemang där du behöver vara analytisk, reflekterande, kreativ, positivt ifrågasättande och drivande på samma gång.

Young Boy at School Raising His Hand to Answer in ClassAtt sitta i en ledning kräver strategisk förmåga och kommunikatörer som vill vara där måste inse det och se till att träna, dels genom att ingå i olika affärsrelaterade projekt men också genom att skaffa sig rätt vidareutbildning. Det kan låta både högtravande och flummigt men är det är nödvändigt om vi ska behålla och förbättra den position vi uppnått under vår professions relativt korta 60-åriga historia.

Lika nödvändigt är det att inse att inte alla kommunikatörer ska sträva efter att sitta i en ledningsgrupp. Man kan sakna både intresse och förmåga utan att för den skull vara en sämre kommunikatör. Alla specialiteter behövs på en kommunikationsavdelning.

Ovanstående resonemang får mig att fundera på tre frågor angående utbildning: Är utbildningen tillräckligt bra för att möta dagens krav? Har akademin och andra kompetensinstitutioner hängt med? Och vilka förväntningar prepareras de nyutexaminerade med?

Generellt måste vi satsa mycket mer på att vidareutbilda oss. Särskilt i vår bransch där det händer så otroligt mycket. Ändå är det bara hälften av våra medlemmar som varje år genomgår någon form av utbildning.

Beror det på att vi tycker att vi redan har exakt den kompetens som krävs för att klara våra utmaningar eller beror det på något annat? Vi är inte odödliga och vill vi vara med och ta ansvar för affären och verksamhetens utveckling så gäller det att kontinuerligt vässa vår kompetens!

/Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer

Kommunikatör – ett certifierat yrke?

stampIbland får vi frågan om vi certifierar kommunikatörer. Det är också vanligt att man vill ha råd om vilken utbildning som är den bästa om man vill arbeta som kommunikatör. Definitioner av titlar är också ett återkommande spörsmål.

Vi har vare sig certifiering eller föredragna universitetsutbildningar. En snabb titt i medlemsregistret visar att det finns nästan lika många titlar som medlemmar, med lika många olika innebörder.

Tittar vi på de lediga jobb som finns på vår webb just nu eftersöks en rad olika kompetenser, som alla omöjligt skulle få plats på 180 högskolepoäng, eller låta sig tryckas in i en definierad titel eller certifiering.

Storbritannien, som generellt är bra på det där med titlar och olika graderingar av en profession, har inte heller lyckats få in landets 80 000 kommunikatörer i ett fack. Vår brittiska motsvarighet, CIPR, har 10 000 medlemmar som kan, beroende på hur mycket kompetensutveckling de ägnat sig åt under året, bli Accredited Practitioner eller Chartered Practitioner. Men det är såklart möjligt att verka inom kommunikationsbranschen utan dessa epitet.

Å ena sidan är kommunikation en tvärvetenskaplig disciplin som beroende på organisation och tjänst kräver många olika kompetenser som näppeligen låter sig rymmas i en fyrkantig, allomfattande definition. Å andra sidan gör denna diversifiering yrket otydligt och svårgreppbart, något som en auktorisering eller certifiering kanske skulle avhjälpa.
Borde kommunikatörsyrket vara hårdare mallat? Borde vi sätta kvalitetstämpel på utbildningar? Vad tycker du?

/Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer