Om andlighet och ägarstyrning

En ledare måste vara trygg i sig själv och inte sträva efter att vilja vara någon. Det var några av slutsatserna när ärkebiskop Antje Jackelén, Therese Lundstedt, VD på Aktieinvest, Nusin Cilgin, rekryterare på Women Executive Search, Peter Wågström, VD på NCC och Cecilia Schön Jansson, VD på Sveriges Kommunikatörer, samtalade om ledarskap inför 220 personer i Almedalen.

  
 Inspelningen hittar du här:

Kommunikatörer kommunicerar i kommuner

Är kommunikatörer i kommuner propagandamakare och skönmålare? Sex kloka människor, Hanna Brogren, vice ordförande i Sveriges kommunikatörer och f.d. kommunikationsdirektör i Stockholms stad, Margareta Wall, kommunikationsdirektör i Örebro kommun, Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation, Helena Renström, marknadschef i Skellefteå kommun, Micco Grönholm, kommuniaktionsdirektör i Helsingborgs stad och Mattias Jansson, kommundirektör i Botkyrka, samtalade på temat Staden som varumärke. Över 200 personer lyssnade på plats – nedan finner du inspelningen.

En bild säger mer än tusen rapporter

Det är många som vill berätta saker i Almedalen men de som lyckas bäst är de som inte använder så mycket ord, utan de som planterar bilder i huvdet på mottagaren. Detta är en generell trend i samhället, att kommunikationen blir mer bildbaserad än textbaserad. Exempel här i Visby är Kommunal som kondenserat en undersköterskas arbetspass till ett träningspass, och så får besökaren testa om hen klarar av det, eller SIDA som låter dig uppleva ett flyktingläger i Jordanien via 3D-glasögon. Svårt också att värja sig mot de bilder som dyker upp i huvudet när en ser Röda Korsets sönderskjutna ambulans.  

  

Företagen ökar i Almedalen

Det är fler företag i Almedalen än tidigare år. Bland annat pratar Electrolux matsvinn och Froosh pratar frihandel under hashtagen #tradenotaid.

Företagen vill i större utsträckning bidra till samhället. Att företagen tagit det slutgiltiga klivet in i Almedalen blir också tydligt när vårt seminarium om marknadskommunikation och reklamkapital blir helt fullsatt, men visar också att det inte längre går att skilja de olika kommunikationsdisciplinerna åt – det är lika relevant för organisationer som traditionellt inte jobbar med reklam. Sara Rosengren, forskare på Handelshögskolan, presenterade forskning som handlar om hur kommunikationskapital är värdefullt och hur vi missar att mäta det när vi bara mäter kampanjer eller varumärket.

  

         
Hela föreläsningen finns på YouTube. Tyvärr är ljudet inte optimalt – 700 ljudsystem är igång samtidigt och dessa stör ibland ut varandra.

/Jeanette, Sveriges Kommunikatörer

Inkludera mera

Sveriges Kommunikatörer är nu på plats i Almedalen. Antalet arrangemang är oförändrat stort, drygt 3400 stycken, och man räknar med 30 000 besökare. Som vanligt undrar alla hur – eller när – detta ska sluta.

Många av seminarierna handlar om inkluderande – man kan lugnt säga att Alliansens begrepp ”utanförskapet” har satt sig rejält. Det är förmodligen också en motreaktion till det yngsta riksdagspartiet, vars meningsmotståndare gärna gör sig hörda extra mycket i Almedalen – förra året hade bland annat F! och Özz Nujen arrangemang som skulle locka bort människor från talet i Almedalen just under detta partis dag.

Nu handlar inkluderandet om alla typer av utanförskap; funktion, arbetsmarknad, integration, ålder, kön – Alla Ska Med. Vilket i sig är mycket sympatiskt, och ett tecken på att Almedalarna själva insett att vi är en ytterst homogen grupp.

Några som sticker ut är Hörselskadades Riksförbund. Tillsammans med Unga Hörselskadade hade de redan förra året Slingpatrullen, där de kontrollerade tillgången till teleslinga under seminarierna. I år följdes detta upp med ett brev innan veckan som påminde om tillkortakommandet förra året, vilket fick åtminstone undertecknad projektledare att dubbelkolla detta en extra gång.  De låter folk kolla hörseln och prova på hur det är att höra dåligt. Och deras medarbetare går omkring med Sveriges mest otippade budskap: ”Svensk politik hörs för dåligt”.

/Jeanette, Sveriges Kommunikatörer

Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Gävle stadshus, ca 1900.

Gävle stadshus, ca 1900. Foto från Gävleborgs länsmuseum.

Björn Häger tar i sin senaste krönika i Journalisten upp det minskade antalet journalister i kommuner och ställer det mot det ökande antalet kommunikatörer anställda av desamma. Han oroas av att dessa anställs för att måla kommunen i ljusa färger och bortse från nedlagda industrier och arbetslöshet.

Björn Häger gör det felslut flera gjort före honom: att det minskande antalet journalister står i direkt korrelation med en växande kommunikatörskår. Det har förstås inget med varandra att göra. Att journalistiken inte tycks hitta en fungerande affärsmodell är absolut ett demokratiproblem. Men det är inte kommunikatörernas fel. Det enda kommunerna, liksom företag och organisationer i övrigt, har gjort är att förstå att nyckeln till en framgångsrik verksamhet är kommunikation.

Men den allvarligaste tankevurpan är att Häger totalt missförstått kommunikatörens uppgift. Den är nämligen inte alls densamma som en journalists.

En kommuns uppgift är att driva en fungerande och effektiv verksamhet för sina medborgare. För att kunna göra detta behövs inte bara skatteintäkter och inflyttande företag, det krävs också engagerade medborgare som vill bidra till att göra den till en värdig plats att bo på. En kommun kan och bör inte granska sin egen verksamhet, istället är det dess uppgift att se till att den överlever och helst lever.

Ur detta perspektiv är det inte alls konstigt att en kommun anställer före detta reportrar – eller andra kommunikatörer – för att uppnå dessa mål, särskilt som framgången hänger på just god kommunikation. Kommuner befinner sig vare sig vi vill eller inte på en konkurrensutsatt marknad – slaget om skatteintäkter – och alla har inte per automatik två busslaster med inflyttande invånare per dag.

Därför pratar man om ”utmaning” istället för ”problem”, för mottagaren av den kommunala kommunikationen ska helst känna att det går att göra något åt saken. Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar människorna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.

Underskatta inte heller medborgarna. De förstår vad som menas med avsändare och källkritik. De klarar av att se skillnad på kommunens hemsida och lokaltidningens.

Det handlar inte om att skönmåla eller ta över journalisternas roll. Det handlar om att ge medborgarna information om vad deras skatteintäkter går till och därmed kunna ställa krav och göra informerade val. Och lösningen är inte att, som Häger tycks önska, försöka driva utvecklingen bakåt, utan en fungerande och granskande journalistik med en trovärdig och säker finansiering. En fungerande journalistik är viktigt för demokratin. Men det är en fungerande kommunikation från kommunen också.

/Cecilia Schön Jansson
VD Sveriges Kommunikatörer

PS. Det här är inte första gången vi dryftar frågan, och förmodligen inte den sista heller. Under Almedalsveckan har vi ett seminarium om just de här sakerna. Om du är där, välkommen!

PPS. Texten publicerades också hos Journalisten, där fler också debatterar kommunens kommunikatörer.

Ett kungarike för en journalist

Media och journalistik är det näst största ämnesområdet i Almedalen trots – eller tack vare – att det försvinner ett journalistjobb om dagen.

Ny forskning från Mittuniversitetet kring mediebevakningen av EU-parlamentsvalet visade att SVT bara ägnade 27 procent av inslagen till sakfrågor, resten åt så kallad spelgestaltning, det vill säga när journalistiken beskriver politiken som ett spel, med opinionsmätningar, maktfördelningshypoteser och så vidare. På ett annat seminarium hos Cision visade en undersökning att 62 procent av journalisterna tycker att de har mindre tid för att göra och granska nyheter.

Det här är, som redan nämnts på flera ställen, ett problem för medierna och journalistiken förstås. Men det är också närmare vår egen vardag som kommunikatörer. Vårt jobb med våra organisationers förtroendekapital blir avsevärt mycket svårare utan en oberoende, högkvalitativ journalistik. Vi tror ju på kommunikativa organisationer, alltså en organisation som per definition bedriver en verksamhet som går att kommunicera i alla avseenden. Men vem ska bry sig om det om det inte finns någon som granskar?

Och även om man når långt ifrån alla genom massmedierna – Jesper Strömbäck pratar om nyhetsundvikare – så är nyhetsvärderingen ändå ett kvitto på  hur organisationen ses utifrån, och att internt förmedla bilden av hur organisationen ter sig utifrån är en av våra viktigaste uppgifter som kommunikatörer enligt forskning från professor Sven Hamrefors.

Hans Gennerud, styrelseordförande i Gullers grupp, uttryckte det klokt på en debatt hos Journalistförbundet (för övrigt en av de mer nyanserade jag någonsin hört i ämnet): ”Problemet är inte professionellare kommunikatörer, problemet är att media inte har resurser att hantera dem”.

Tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta frågade panelen flera gånger om inte detta är ett samhällsproblem. Jag undrar då vad en menar med samhällsproblem. Jag tror att demokratiska medborgare alltid finner vägar att förbli demokratiska (oavsett om staten i sig får för sig något annat). Om kanalen för dessa vägar är genom journalistik eller något annat fenomen som vi inte kan förutse nu är egentligen irrelevant, även om jag också tycker att det är synd att grävande och specialiserad journalistik inte tycks kunna försörja sig.

Alltför ofta hör jag orden ”samhällsproblem”, ”dialog” och ”samverkan” i Almedalen när en egentligen menar ”det är inte någon som lyssnar tillräckligt på mig och mitt problem”.

Vi tycker alla att det är viktigt med lyssnande. Då måste någon hålla tyst.

/Jeanette Agnrud
kommunikationsansvarig
Sveriges Kommunikatörer