Etik? Är det typ som Ello eller? Jag tar gärna en invite isf.

Foto på Jimmy Mannung

Jimmy Mannung, förbundsstyrelseledamot DIK – det kreativa facket

GÄSTINLÄGG | Ofta känns de få etikdiskussioner jag hör kopplade till kommunikatörer rätt ytliga. Det konstateras att vi ska vara etiska men vi gräver nästan aldrig i vad det betyder eller om det finns svåra gränsdragningar att göra. Det finns ingen kommunikationsklubb som gör för kommunikatörer vad Publicistklubben gör för journalister.

Varför är det så? Finns det kanske inte ett tillräckligt stort behov?

Det kanske är så. Att behovet inte finns där, men samtidigt hör jag många kommunikatörer som ger uttryck för en frustration över att de antas vara, om inte oetiska, så i alla fall utan etisk kompass. De upplever att trots att de ofta tar interna strider så uppfattas de snarare varje viljelösa verktyg eller legosoldater än proffs på kommunikation med etiken som en självklar del av det.

Så det kanske är dags att ta den där svåra diskussionen om vad etik för kommunikatörer verkligen innebär? Och att göra det många gånger. Lyfta olika case och våga vara kritiska mot oss själva även i det avseendet (det finns ju ingen avsaknad av självkritik och kritik mot andra kommunikatörer i många andra avseenden).

Vi har i så fall mycket att göra – inte minst vad gäller att definiera vad vi menar. Är det en etikfråga om vi använder offentliga medel eller medlemsavgifter ineffektivt? Hur mycket får vi slira på sanningen? Undanhålla information? Vilket ansvar har en kommunikatör när någon annan vill använda dess kunskaper och tjänster för att vilseleda? Något helt annat?

Eller är det som med Fight Club? Att det finns bara en regel och det är att vi inte pratar om etik för kommunikatör-klubben?

/ Jimmy Mannung
Jimmy är förbundsstyrelseledamot i DIK – akademikerfacket för kultur och kommunikation. Han jobbar till vardags som kommunikatör för e-hälsofrågor på Socialstyrelsen.

3 reaktioner på ”Etik? Är det typ som Ello eller? Jag tar gärna en invite isf.

  1. Bra och viktig diskussion. Så här ser jag på saken:

    Vi har som bransch alldeles för lågt förtroende, både inom de organisationer där vi verkar och hos allmänheten. Vi uppfattas ofta som trickmakare, snicksnackare och bortvillare. Medieträning är hemskt, påverkan är läskigt och budskapsplanering är falskt. Med lågt förtroende minskar vår möjlighet att påverka våra organisationer (och uppdragsgivare) i någon sorts etisk riktning.

    Ironin i detta speglas i många av de förslag som ofta bubblar upp när ”etik” ska diskuteras. Till exempel att politiska påverkare ska registreras. I ett samhälle där i princip alla är politiska påverkare ska vi alltså etikettera en viss grupp som potentiellt ”farlig”, åsiktsregistrera dem och sedan släpa ut dem i ljuset.

    Eller att vi ska säga nej till vissa typer av uppdrag på etiska (snarare än moraliska) grunder: Så sent som idag läste jag en artikel som antydde att det vore oetiskt att PR-mässigt hjälpa Julian Assange. Sådana utspel adderar till bilden av det professionella kommunikationsstödet som något farligt — detta då Assange-motståndare snarare borde applådera att han får PR-hjälp (eftersom god kommunikation från alla parter ökar tydligheten i ärendet).

    På det personliga planet är jag till exempel engagerad i klimatfrågan och jag anser att oljebolagen är vår tids stora skurkar. Jag skulle personligen därför aldrig jobba för ett oljebolag (om det inte handlade om ett förändringsarbete). Men så länge de bedriver sin verksamhet inom lagens ramar så har jag inga problem med att de tar hjälp med att kommunicera tydligt, riktat och effektivt.

    Jag undviker alltså att låta min personliga moral komma i vägen för den generella etikdiskussion vår bransch behöver. Fler borde tänka likadant om vi ska kunna komma framåt:

    Hur ökar vi branschens förtroende — och hur får vi fler att förstå att det inte är farligt om alla delar av ett samhälle kommunicerar bättre?

    • När jag ändå är varm i kläderna:

      Om en organisation vill ljuga eller vilseleda, då ska vi som kommunikatörer arbeta för att så inte sker. Men vi ska inte göra detta för att vi på något sätt är organisationens ”godaste” människor (för det är vi inte), utan vi ska göra det för för att lögner och missvisande information är dåligt för verksamhetsmålen.

      Sedan så är språk och semantik i sig inte en exakt vetenskap:

      Om du säger att ett glas är halvtomt så antyder du att det finns rum för påfyllning. Om du betonar att glaset är halvfullt så pekar du på motsatsen. Bägge påståenden är sanna, men strategin bakom respektive påstående spelar roll för den påverkan som eventuellt sker därefter.

      Som Obi-Wan Kenobi konstaterar i Star Wars, ”vad vi håller för sanning handlar om vilket perspektiv vi har”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s