Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Gävle stadshus, ca 1900.

Gävle stadshus, ca 1900. Foto från Gävleborgs länsmuseum.

Björn Häger tar i sin senaste krönika i Journalisten upp det minskade antalet journalister i kommuner och ställer det mot det ökande antalet kommunikatörer anställda av desamma. Han oroas av att dessa anställs för att måla kommunen i ljusa färger och bortse från nedlagda industrier och arbetslöshet.

Björn Häger gör det felslut flera gjort före honom: att det minskande antalet journalister står i direkt korrelation med en växande kommunikatörskår. Det har förstås inget med varandra att göra. Att journalistiken inte tycks hitta en fungerande affärsmodell är absolut ett demokratiproblem. Men det är inte kommunikatörernas fel. Det enda kommunerna, liksom företag och organisationer i övrigt, har gjort är att förstå att nyckeln till en framgångsrik verksamhet är kommunikation.

Men den allvarligaste tankevurpan är att Häger totalt missförstått kommunikatörens uppgift. Den är nämligen inte alls densamma som en journalists.

En kommuns uppgift är att driva en fungerande och effektiv verksamhet för sina medborgare. För att kunna göra detta behövs inte bara skatteintäkter och inflyttande företag, det krävs också engagerade medborgare som vill bidra till att göra den till en värdig plats att bo på. En kommun kan och bör inte granska sin egen verksamhet, istället är det dess uppgift att se till att den överlever och helst lever.

Ur detta perspektiv är det inte alls konstigt att en kommun anställer före detta reportrar – eller andra kommunikatörer – för att uppnå dessa mål, särskilt som framgången hänger på just god kommunikation. Kommuner befinner sig vare sig vi vill eller inte på en konkurrensutsatt marknad – slaget om skatteintäkter – och alla har inte per automatik två busslaster med inflyttande invånare per dag.

Därför pratar man om ”utmaning” istället för ”problem”, för mottagaren av den kommunala kommunikationen ska helst känna att det går att göra något åt saken. Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar människorna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.

Underskatta inte heller medborgarna. De förstår vad som menas med avsändare och källkritik. De klarar av att se skillnad på kommunens hemsida och lokaltidningens.

Det handlar inte om att skönmåla eller ta över journalisternas roll. Det handlar om att ge medborgarna information om vad deras skatteintäkter går till och därmed kunna ställa krav och göra informerade val. Och lösningen är inte att, som Häger tycks önska, försöka driva utvecklingen bakåt, utan en fungerande och granskande journalistik med en trovärdig och säker finansiering. En fungerande journalistik är viktigt för demokratin. Men det är en fungerande kommunikation från kommunen också.

/Cecilia Schön Jansson
VD Sveriges Kommunikatörer

PS. Det här är inte första gången vi dryftar frågan, och förmodligen inte den sista heller. Under Almedalsveckan har vi ett seminarium om just de här sakerna. Om du är där, välkommen!

PPS. Texten publicerades också hos Journalisten, där fler också debatterar kommunens kommunikatörer.

En reaktion på ”Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s