Etik? Är det typ som Ello eller? Jag tar gärna en invite isf.

Foto på Jimmy Mannung

Jimmy Mannung, förbundsstyrelseledamot DIK – det kreativa facket

GÄSTINLÄGG | Ofta känns de få etikdiskussioner jag hör kopplade till kommunikatörer rätt ytliga. Det konstateras att vi ska vara etiska men vi gräver nästan aldrig i vad det betyder eller om det finns svåra gränsdragningar att göra. Det finns ingen kommunikationsklubb som gör för kommunikatörer vad Publicistklubben gör för journalister.

Varför är det så? Finns det kanske inte ett tillräckligt stort behov?

Det kanske är så. Att behovet inte finns där, men samtidigt hör jag många kommunikatörer som ger uttryck för en frustration över att de antas vara, om inte oetiska, så i alla fall utan etisk kompass. De upplever att trots att de ofta tar interna strider så uppfattas de snarare varje viljelösa verktyg eller legosoldater än proffs på kommunikation med etiken som en självklar del av det.

Så det kanske är dags att ta den där svåra diskussionen om vad etik för kommunikatörer verkligen innebär? Och att göra det många gånger. Lyfta olika case och våga vara kritiska mot oss själva även i det avseendet (det finns ju ingen avsaknad av självkritik och kritik mot andra kommunikatörer i många andra avseenden).

Vi har i så fall mycket att göra – inte minst vad gäller att definiera vad vi menar. Är det en etikfråga om vi använder offentliga medel eller medlemsavgifter ineffektivt? Hur mycket får vi slira på sanningen? Undanhålla information? Vilket ansvar har en kommunikatör när någon annan vill använda dess kunskaper och tjänster för att vilseleda? Något helt annat?

Eller är det som med Fight Club? Att det finns bara en regel och det är att vi inte pratar om etik för kommunikatör-klubben?

/ Jimmy Mannung
Jimmy är förbundsstyrelseledamot i DIK – akademikerfacket för kultur och kommunikation. Han jobbar till vardags som kommunikatör för e-hälsofrågor på Socialstyrelsen.

En medielogik för 2015

Foto på Jerry Silfwer

Jerry Silfwer, vd för Mad Science Digital, grundare av PR of Sweden och bloggare på Doktor Spinn. Jerry är även styrelseledamot för Svenska PR-företagen och Mittuniversitets Informations- och PR-program.

GÄSTINLÄGG | Medielogik är ett viktigt begrepp inom medie- och kommunikationsvetenskapen.

När vi kommunicerar med varandra så spelar innehållet förstås en betydelsefull roll, men sedan har vi ju även allt det där andra som faktiskt också påverkar kommunikationen.

Och “allt det där andra” kanske är det enklaste sättet att beskriva medielogiken på:

medielogik = allt utöver själva innehållet som påverkar kommunikationen.

Det handlar till viss del om nya teknologier, format och kanaler, men också om djupgående faktorer som ideologier, resurser och maktstrukturer.

Den på 1960-talet kontroversielle medieforskaren Marshall McLuhan gav “allt det där andra” en sådan stor vikt att han gjorde sig berömd för det klassiska axiom vi alla har hört:

“The medium is the message.”

Mediets logik påverkar oss i långt större utsträckning än själva innehållet. Det tvingar oss att fundera över varför viralsajterna envisas med sina klicklockande rubriker, varför vi alltid måste skriva att ett företag är “ledande” i våra pressmeddelanden eller varför vi alltid är så noga med att poängtera “gratis” i all webbcopy.

Som kommunikations- och PR-arbetare är det vår uppgift att påminna våra organisationer om vilken roll medielogiken faktiskt spelar, i synnerhet i dessa tider när hajpen är så stark kring innehållsmarknadsföringens förtjänster.

Men det sätt på vilket vi ser medielogiken behöver utvecklas.

I dessa tider då innehållsmarknadsföringen fått sådan uppsving, så ser vi också de klassiska medielogiker vi känner igen från historieberättandet (se t.ex. Asp; Ganz; Hernes; Strömbäck). När vi berättar historier “kryddar” vi ofta med:

  • förenkling
  • polarisering
  • personifiering
  • stereotypifiering
  • visualisering.

När det gäller klassiskt publicitetsarbete, så förlitar vi oss på medielogiker som ofta är nära knutna till det vi kallar nyhetsvärdering (se till exempel Galtung; Ruge):

  • frekvens
  • tillgänglighet
  • otvetydighet
  • meningsfullhet
  • bekräftelse
  • överraskning
  • kontinuitet
  • presentation
  • referenser till eliten
  • personifiering
  • negativitet.

Men att dessa medielogiker inte är helt och hållet översättningsbara till alla digitala kanaler är värt att uppmärksamma. Vi som arbetat med mediekontakter vet att konflikt och negativitet är starka drivkrafter hos journalistkåren.

Men när vi delar sociala objekt mellan oss så tycks engagemang utklassa nyhetsvärde alla dagar i veckan. Så var hittar vi medielogiska principer som kan appliceras på dagens medieklimat?

För några månader sedan föreläste jag för Helsingborgs kommun vid samma event som Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation. Jesper talade om en del av kommunikationsvetenskapen som jag själv nästan hade glömt bort:

Den interpersonella kommunikationen.

Det vill säga den kommunikation som sker människor emellan — alltså inte den som sker mellan människor och institutioner och mellan institutioner och institutioner. Den kommunikation som fanns där långt innan vi förvandlades till ett masskommunikationssamhälle med mäktiga organisationer.

För det är just detta som internet och sociala medier har förändrat. Idag förs samtalet en-till-en – eller en-till-många.

Och då handlar plötsligt medielogiken om något helt annat. Då handlar medielogiken framförallt om påverkan. Och kanske är det därför som internet och sociala medier så framgångsrikt påverkar oss alla, vare sig vi väljer att stå utanför eller mitt i malströmmen av statusuppdateringar.

Och just därför rekommenderar jag att vi “dammar av” Robert Cialdinis (1984) klassiska sex principer — för just påverkan! — när vi vill belysa medielogikens betydelse för kommunikationen i det digitala medielandskapet:

  • reciprocitet (vad kan du göra för din publik?)
  • deltagande (hur kan din publik göras delaktig?)
  • sociala bevis (hur visar du validering från andra?)
  • gillande (hur hittar du det engagemang som redan finns?)
  • auktoritet (hur positionerar du dig som expert?)
  • sällsynthet (hur visar du att ditt innehåll är värdefullt nu?).

/ Jerry Silfwer, vd för Mad Science Digital, grundare av PR of Sweden och bloggare på Doktor Spinn. Jerry är även styrelseledamot för Svenska PR-företagen och Mittuniversitets Informations- och PR-program.

Gratiskurs i digital PR

Jerry Silfwer erbjuder just nu Sveriges Kommunikatörer en gratis 28-dagars e-postkurs om digital PR som lockat över 1 500 nöjda kursdeltagare på mindre än två månader. Anmäl dig idag

Felslut om kommunikatörer och journalister – igen

Gävle stadshus, ca 1900.

Gävle stadshus, ca 1900. Foto från Gävleborgs länsmuseum.

Björn Häger tar i sin senaste krönika i Journalisten upp det minskade antalet journalister i kommuner och ställer det mot det ökande antalet kommunikatörer anställda av desamma. Han oroas av att dessa anställs för att måla kommunen i ljusa färger och bortse från nedlagda industrier och arbetslöshet.

Björn Häger gör det felslut flera gjort före honom: att det minskande antalet journalister står i direkt korrelation med en växande kommunikatörskår. Det har förstås inget med varandra att göra. Att journalistiken inte tycks hitta en fungerande affärsmodell är absolut ett demokratiproblem. Men det är inte kommunikatörernas fel. Det enda kommunerna, liksom företag och organisationer i övrigt, har gjort är att förstå att nyckeln till en framgångsrik verksamhet är kommunikation.

Men den allvarligaste tankevurpan är att Häger totalt missförstått kommunikatörens uppgift. Den är nämligen inte alls densamma som en journalists.

En kommuns uppgift är att driva en fungerande och effektiv verksamhet för sina medborgare. För att kunna göra detta behövs inte bara skatteintäkter och inflyttande företag, det krävs också engagerade medborgare som vill bidra till att göra den till en värdig plats att bo på. En kommun kan och bör inte granska sin egen verksamhet, istället är det dess uppgift att se till att den överlever och helst lever.

Ur detta perspektiv är det inte alls konstigt att en kommun anställer före detta reportrar – eller andra kommunikatörer – för att uppnå dessa mål, särskilt som framgången hänger på just god kommunikation. Kommuner befinner sig vare sig vi vill eller inte på en konkurrensutsatt marknad – slaget om skatteintäkter – och alla har inte per automatik två busslaster med inflyttande invånare per dag.

Därför pratar man om ”utmaning” istället för ”problem”, för mottagaren av den kommunala kommunikationen ska helst känna att det går att göra något åt saken. Vad händer med en människa som får höra att det bara finns problem på det jobb hen har, att kriminaliteten tar över kvarteret och att barnens skolor ligger i botten utan något hopp om ljusning i PISA-tunneln? Det föder förtvivlan snarare än hopp, och i värsta fall flyttar människorna iväg till något upplevt bättre ställe, tillsammans med sin skatt, sina företag och sina idéer.

Underskatta inte heller medborgarna. De förstår vad som menas med avsändare och källkritik. De klarar av att se skillnad på kommunens hemsida och lokaltidningens.

Det handlar inte om att skönmåla eller ta över journalisternas roll. Det handlar om att ge medborgarna information om vad deras skatteintäkter går till och därmed kunna ställa krav och göra informerade val. Och lösningen är inte att, som Häger tycks önska, försöka driva utvecklingen bakåt, utan en fungerande och granskande journalistik med en trovärdig och säker finansiering. En fungerande journalistik är viktigt för demokratin. Men det är en fungerande kommunikation från kommunen också.

/Cecilia Schön Jansson
VD Sveriges Kommunikatörer

PS. Det här är inte första gången vi dryftar frågan, och förmodligen inte den sista heller. Under Almedalsveckan har vi ett seminarium om just de här sakerna. Om du är där, välkommen!

PPS. Texten publicerades också hos Journalisten, där fler också debatterar kommunens kommunikatörer.

Kommunikationens viktigaste bidrag: Rimlighet, resonlighet – ’reasonableness’

kemi

GÄSTINLÄGG | Hur bidrar kommunikation till organisationens verksamhet? Vari ligger den interna och externa kommunikationens värde? De här frågorna har länge sysselsatt både forskare och praktiker i kommunikationsbranschen och svaren varierar. Vissa hävdar att kommunikationens kärna är att skapa relationer, handlingsutrymmme eller ett gott anseende. Andra menar att kommunikation bidrar till att skapa legitimitet, motivation, sammanhållning och så vidare. Trots många värdefulla bidrag och kommunikationens allt mer självklara plats i många organisationer kvarstår dock frågan om kommunikationens egentliga värde och bidrag till organisationers kärnverksamhet och effektivitet.

Detta blir tydligt inte minst när man i skrifter som exempelvis The Stockholm Accords och The Melbourne Mandate försöker att definiera vad en kommunikativ organisation är. I dessa sammanhang spirar en flora av  nära nog orealistiska ideal och förväntningar på vad kommunikationen ska åstadkomma. Avsikten är självklart god, att peka på de strategiskt viktiga områden där kommunikationen bör tas i beaktande. Risken är inte desto mindre att effekten blir den motsatta, nämligen en ännu otydligare bild av kommunikatörernas verksamhetsområden, kompetenser och faktiska bidrag till de organisationer och samhällen där de är verksamma.

Inom ramen för forskningsprojektet Den kommunikativa organisationen ställer vi därför frågan om det inte är hög tid att att skapa en något mer nyanserad bild av kommunikationens syfte och bidrag.

Vi menar att ett möjligt sätt att göra detta är att sluta försöka stöpa kommunikationsfunktionen i samma endimensionella form som exempelvis management-logiken utgår från.

Kommunikationsfunktionens bidrag bör i stället ses i ljuset av den flerdimensionella kompetens som krävs för att hantera och fatta beslut när man arbetar med komplexa, sociala relationer.  De här tankarna finner stöd hos bland annat antropologen David Graeber. Graeber menar att förmågan att göra rimliga avväganden i situationer med i viss mån motstridiga krav är mycket värdefull men förbisedd i en tid då de flesta områden i organisationer domineras av en ”rationell” logik som utgår från ett enkelt förhållande mellan orsak och verkan.

Vi hävdar inte att denna flerdimensionella förmåga, som Graeber kallar för ’reasonableness’, är unik för kommunikatörer. Dessvärre finns det inget svenskt ord som riktigt täcker innebörden av  ’reasonableness’ men rimlighet och reson är närliggande termer. I själva verket handlar detta om en grundläggande social kompetens som vi praktiserar hela livet, ett förhållande som också bidrar till den otydlighet som omger kommunikatörens yrkespraktik.  Trots det menar vi att förmågan att väga samman flera, ibland motstridiga, dimensioner och intressen på ett sätt som skapar en sund balans i och kring organisationer är ett av kommunikationens mest värdefulla bidrag och grunden för definitionen av en kommunikativ organisation.

/Fil.dr Howard Nothhaft & Fil.dr Sara von Platen, Institutionen för strategisk kommunikation, Lunds universitet, forskare i projektet Kommunikativa organisationer