Svag regering gör politik svårare att förutse

För oss som jobbar med att analysera politik innebar valet 2010 en nästan lika stor förändring som valet 2014. Men förändringarna är i sig är inbördes olika. Det som hände i valet 2010 kan så klart beskrivas som att regeringen Reinfeldt blev omvald. Men valet innebar också att regeringen gick från att ha en majoritet av riksdagen med sig till att inte ha det. Oftare än vad som framgick var faktiskt riksdagen emot dem.

Man kunde tänka sig två huvudstrategier för hur alliansregeringen skulle agera i minoritet vad gäller politiska förslag. Antingen skulle regeringen lägga fram vartenda förslag den hade och riskera att de gånger Riksdagen inte höll med bli nedröstad. Den andra möjligheten var att bara lägga fram förslag där regeringen på förhand visste att den hade Riksdagen med sig. De valde i huvudsak den senare strategin. Det betyder att det fanns en massa propositioner som regeringen aldrig lade fram. En konsekvens av detta var att regeringen ofta anklagades för att vara passiv.

Stefan Löfven har mycket att lära av förra mandatperioden. Han situation är densamma, att hans regering inte har en majoritet av Riksdagen med sig. Hans stöd i riksdagen är till och med betydligt svagare än det Reinfeldt hade. De två valen betydde i klartext att en hel del makt flyttades från regeringen till riksdagen i valet 2010 och att ännu mer makt flyttades dit i valet 2014.

En konsekvens av att regeringen försvagas i relation till Riksdagen är att det blir svårare att förutse vilken politik som kan föras. Inte ens när Stefan Löfven i veckan lägger sin första statsbudget vet han säkert om den passerar med Riksdagens godkännande. En ytterligare osäkerhet är om Riksdagen sedan bryter ut delar av budgeten och ändrar dem. Först runt årsskiftet vet vi hur slutresultatet av den nya regeringens första stora förslag verkligen blir.

Den osäkerheten kommer att finnas kvar som en ständig skugga i fyra år. Om det inte blir nyval som ändrar majoritetsförhållandena. Löfven får leva med samma förutsättningar som Reinfeldt gjorde i fyra år: Riksdagen hotar att kunna överpröva regeringen. I grunden är ju detta hur statskunskapsboken förklarar förhållandet mellan riksdag och regering. Men vi är inte vana vid att verkligheten följer boken bokstavstroget.

Löfven kommer att göra vad han kan för att hitta breda koalitioner, men än så länge har svaret varit kyligt. Han sitter också i rävsaxen med att behöva förhandla sin statsbudget med Vänsterpartiet, samtidigt som han måste söka politiska överenskommelser hos något eller några av allianspartierna. Varje meter V kan dra S närmare sig är en meter bort från mittenpartierna. Egentligen vill han i princip helt slippa vänstern, men politiska realiteter tvingar honom till något annat.

Stefan Löfven sitter, vare sig han vill eller inte, med ett slags politisk dubbelprocess. Först har han ett parti i regeringen (MP) att förhandla med eftersom en regering inte kan lägga förslag om den inte är överens. Sedan måste det förslaget hitta 51 % av rösterna i Riksdagen. Vi kommer alltså att få vänja oss vid att politiska förslag kan modifieras över tid. Fram tills klubban faller kan alltid saker hända.

/Andreas Krohn
Managing Partner
Rud Pedersen