Vem ska bort ur ledningsgruppen – och varför?

Ni minns säkert i TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter hur Magnus och Eva ständigt blev utmanade på en gissningslek av Brasse, där han ställde upp fyra djur och frågade vilken som skulle bort. Magnus och Eva kom med olika förslag, men hade alltid fel. Brasse hade, åtminstone enligt honom själv, alltid den fiffigaste lösningen på vem som skulle bort.

På sistone tycks det som om den som ska bort när ledningsgruppen ska slimmas är kommunikatören. Det är ett steg tillbaka i den fråga som vi drev som hårdast i början på 2000-talet från Sveriges Kommunikatörers (då Sveriges Informationsförening) sida. Enligt branschtidningen Resumé är det bara 50 procent av bolagen på börsens A-lista som har kommunikatören i ledningsgruppen. Bland våra egna medlemmars organisationer är siffran 57%.

Om man vill vara positiv betyder det att ledningsgruppens övriga deltagare är så kunniga inom kommunikation, och organisationen så genomsyrad av denna egenskap, att denna särskilda funktion i ledningsgruppen inte behövs.

Men om man jämför resultaten från vår medlemsundersökning blir bilden en annan. Där anger till exempel bara 29 % av de svarande att chefer i deras organisation är ett föredöme inom kommunikation. 34% anser att kommunikativa effekter alltid vägs in i beslutsprocessen.

Med de siffrorna är det ett mindre under att Sverige klarat sig något så när helskinnade ur finanskrisen, och att det inte har dykt upp ännu fler förtroendekriser än vad det har gjort. Det senaste forskningsprojektet som Sveriges kommunikatörer stödde, Kommunikativt ledarskap vid Mittuniversitetet, visade att ett kommunikativt ledarskap skapar bättre hälsa, större förståelse för organisationens mål och ökad effektivitet hos medarbetarna – viktiga faktorer för en organisations framgång.

Huruvida en organisation har en stor eller liten ledningsgrupp är föremål för tycke, smak och trender. Att sitta i en ledningsgrupp får inte bli ett självändamål – men i en kommunikativ organisation är det i ledningsgruppen de strategiska besluten tas, och en kommunikatörs viktigaste uppgift är att bidra till att uppfylla organisationens mål. Ibland löser man det genom att kommunikation, HR, IT och/eller CSR samlas hos en person. Det riskerar att urvattna alla områden – och det är aldrig något snack att ekonomichefen ska ha ansvar för flera områden…

Det får mig att fundera på på vilka grunder man inkluderas – eller utesluts – i en ledningsgrupp. Om det är meritokrati som gäller betyder det att kommunikatörer måste bli bättre på att bidra ur ett helhetsperspektiv, med kunskap om såväl företagsekonomi som affärsutveckling.

Är det inte meriter som gäller… nej, det scenariot är alltför hemskt att tänka på. Lyckligtvis också i längden dömt att misslyckas.

/Cecilia Schön Jansson
VD, Sveriges Kommunikatörer

(Hela ”Fem myror…”-serien kan ses på Öppet arkiv.)

 

2 reaktioner på ”Vem ska bort ur ledningsgruppen – och varför?

  1. Mycket bra analys som jag gärna vill kommentera.
    Jag har i en tidigare kommentar till en annan blogg påstått att det mer handlar om jag som informatör vill sitta i ledningsgruppen – ledningsgrupper har en tendens att vara dysfunktionella till sin karaktär och bestå av ett antal personer med egna agendor – samt om det är det mest optimala sättet att skapa kommunikativa organisationer är att sitta i ledningsgruppen som kommunikatör.
    Självklart är det så att jag anser att funktionen kommunikation ska vara representerad i ledningsgruppen. Den ska ha en sådan status att den i princip är styrande för verksamheten. Problemet är att kommunikation definieras som en stödfunktion och en stödprocess och att kommunikatören därför definierar sin roll som just stödjande. Om man vänder på perspektiven och tänker annorlunda så är alla organisationer oerhört beroende av goda relationer med sina intressenter som baseras på en väl fungerande kommunikation av förväntningar, upplevelser och faktisk nytta. Ingen organisation överlever på sikt utan att kommunicera på ett sådant sätt att det skapar tillit och förtroende. Därför har funktionen kommunikation en mycket mer central roll i organisationen än frågan om kommunikatören i ledningsgruppen, oavsett om man har kunder, patienter, elever och föräldrar, investerare, politiker m fl som skäl för sin existens.
    Den kommunikativa chefen, eller snarare ledaren, uppstår inte av sig själv. Det finns få utbildningar som utbildar i verkligt ledarskap. Att utbilda sig till kommunikatör innebär inte per automatik att jag blir en kommunikativ ledare som kan ta en stark ledarroll i ett börsbolags ledningsgrupp. Det gäller även för ekonomer, ingenjörer m m varav flertalet blir vd:ar eller motsvarande uttan en tanke på betydelsen av ett kommunikativt ledarskap. Det kommunikativa ledarskapet handlar om insikt om sig själv – att våga involvera, delegera och kommunicera i ord och beteende. Det handlar om vad som är viktigt för mig och mina värderingar. En kommunikatör i ledningsgruppen bidrar inte till att skapa kommunikativa ledare. Däremot är en kommunikativ ledare beroende av en kommunikatör, antingen som direkt rådgivande och strateg eller som en operatör av alla de kanaler som organisationen kommunicerar genom.
    Att argumentera för och definiera kommunikativa organisationer genom att hävda att kommunikatören ska sitta i ledningsgruppen är inte optimalt. Det fokuserar på fel sak. Funktionen kommunikation ska in i ledningsgruppen, det kommunikativa ledarskapet måste stärkas generellt i ledningsgrupperna, kommunikation måste ses som en huvudprocess samt sist men inte minst så måste kommunikatören i än större grad utveckla sitt eget ledarskap, att kunna leda sig sjävl och andra, för att bli framgångsrik.

  2. Väldigt intressant fråga! Och som vanligt gäller, vilket perspektiv har vi när vi diskuterar frågan? Vad jag ibland ser, och nu svär jag i kyrkan, är en bristande insikt hos kommunikatören när det gäller hur en ledningsgrupp bäst ”kittlas” att lyssna. Detta medför att kommunikatören kommunicerar utifrån sitt humana perspektiv utan att matcha de övrigas. Och så talar man förbi varandra.
    I de flesta ledningsgrupper jag besökt, och det är många (arbetar som konsult med kommunikation och ledarskap), finns en ständigt pågående fight där individerna gör vad de kan för att hävda såväl sig och sitt ”revir” som organisationens väl och ve. Detta är inte fel eller omoraliskt. Tvärt om! Men det innebär ibland att man inte är lika inlyssnande som kommunikatören. Och så uppstår en kulturkrock.
    För att kunna hävda sig i ledningsgruppen behöver man helt enkelt träning i hur man når fram till människor, som har en annan ”stil” (eller kultur om man så vill) än den egna. Först när man klarat detta får man respekt och blir efterfrågad. Och definitivt inte utgallrad från ledningsgruppen. För visst är insiktsfull kommunikation en framgångsfaktor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s