Vem ska bort ur ledningsgruppen – och varför?

Ni minns säkert i TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter hur Magnus och Eva ständigt blev utmanade på en gissningslek av Brasse, där han ställde upp fyra djur och frågade vilken som skulle bort. Magnus och Eva kom med olika förslag, men hade alltid fel. Brasse hade, åtminstone enligt honom själv, alltid den fiffigaste lösningen på vem som skulle bort.

På sistone tycks det som om den som ska bort när ledningsgruppen ska slimmas är kommunikatören. Det är ett steg tillbaka i den fråga som vi drev som hårdast i början på 2000-talet från Sveriges Kommunikatörers (då Sveriges Informationsförening) sida. Enligt branschtidningen Resumé är det bara 50 procent av bolagen på börsens A-lista som har kommunikatören i ledningsgruppen. Bland våra egna medlemmars organisationer är siffran 57%.

Om man vill vara positiv betyder det att ledningsgruppens övriga deltagare är så kunniga inom kommunikation, och organisationen så genomsyrad av denna egenskap, att denna särskilda funktion i ledningsgruppen inte behövs.

Men om man jämför resultaten från vår medlemsundersökning blir bilden en annan. Där anger till exempel bara 29 % av de svarande att chefer i deras organisation är ett föredöme inom kommunikation. 34% anser att kommunikativa effekter alltid vägs in i beslutsprocessen.

Med de siffrorna är det ett mindre under att Sverige klarat sig något så när helskinnade ur finanskrisen, och att det inte har dykt upp ännu fler förtroendekriser än vad det har gjort. Det senaste forskningsprojektet som Sveriges kommunikatörer stödde, Kommunikativt ledarskap vid Mittuniversitetet, visade att ett kommunikativt ledarskap skapar bättre hälsa, större förståelse för organisationens mål och ökad effektivitet hos medarbetarna – viktiga faktorer för en organisations framgång.

Huruvida en organisation har en stor eller liten ledningsgrupp är föremål för tycke, smak och trender. Att sitta i en ledningsgrupp får inte bli ett självändamål – men i en kommunikativ organisation är det i ledningsgruppen de strategiska besluten tas, och en kommunikatörs viktigaste uppgift är att bidra till att uppfylla organisationens mål. Ibland löser man det genom att kommunikation, HR, IT och/eller CSR samlas hos en person. Det riskerar att urvattna alla områden – och det är aldrig något snack att ekonomichefen ska ha ansvar för flera områden…

Det får mig att fundera på på vilka grunder man inkluderas – eller utesluts – i en ledningsgrupp. Om det är meritokrati som gäller betyder det att kommunikatörer måste bli bättre på att bidra ur ett helhetsperspektiv, med kunskap om såväl företagsekonomi som affärsutveckling.

Är det inte meriter som gäller… nej, det scenariot är alltför hemskt att tänka på. Lyckligtvis också i längden dömt att misslyckas.

/Cecilia Schön Jansson
VD, Sveriges Kommunikatörer

(Hela ”Fem myror…”-serien kan ses på Öppet arkiv.)