Gästblogg: Är slaget om kommunikatören redan förlorat?

Jag är kommunikatör till yrket, och är med handen på hjärtat ofta rätt stolt över vad jag kan åstadkomma med rätt verktyg, kunskap om hur bra kommunikation ser ut och för all del även en hel del instinktiva beslut. Just för att jag tycker kommunikatörens roll är så viktig kan jag känna viss förtvivlan kring hur otydlig vår roll ofta är för oss själva och för andra.

Å ena sidan är kommunikatör (med alla myriader av närbesläktade titlar) verkligen inte ett legitimationsyrke, och behovet av att vara det torde vara väldigt lågt. Samtidigt är det svårt för
mig att känna att det inte är problematiskt när Amnesty väljer att kalla sina telefonvärvare för kommunikatörer (det finns säkert många fler exempel på detta men som före detta anställd på
organisationen har jag sett det användas över längre tid där). Inte för att det skulle vara något fel att vara telefonvärvare på Amnesty, tvärtom gör de ett fantastiskt arbete, men för att det för mig är ett annat yrke än att vara kommunikatör.

En annan välkänd organisation som organiserar svenska kommunikatörer, låt oss kalla den för Sveriges kommunikatörer, har ett pris vid namn Stora kommunikatörspriset. De senaste åren är
vinnarna en VD/Manager/Musikproducent och en reklamkampanj för Volvo Trucks (egentligen för organisationen som helhet, men motiveringen fokuserar på kampanjen). Båda goda kandidater
för ett pris för god kommunikation, men är de kommunikatörer? Organisationen kan säkert argumentera väl för sitt val av inriktning, men om inte Sveriges kommunikatörer belönar just kommunikatörer, vem ska då göra det?

Tidningen Resumé kanske? De utser ju Näringslivets 150 superkommunikatörer? Nja, lite längre ned på listan hittar vi i och för sig en och annan kommunikationsdirektör, men knappast några kommunikatörer. Istället är det VD, styrelseordförande och ambassadörer på topp 3. Till viss del kan det säkert förklaras med en kultur där vi ogärna lyfter fram enskilda medarbetare framför
andra och då är chefen ett säkrare kort, men oavsett bidrar det till en bild där alla är kommunikatörer utom kommunikatörerna.

Är det kanske så att kommunikatör är en hopplös titel? Om inte annat pekar den enorma spridningen av titlar inom kommunikationsområdet på det. Är det kanske så att kommunikationen som begrepp är så central i vår kultur att kommunikatör omöjligt kan ägas av enbart en yrkesgrupp? Ja, kanske. Samtidigt vill jag inte ge upp så lätt. Kanske kan fler stolta kommunikatörer som berättar om allt viktigt de gör vara en bit av en lösning? Kanske kan organisationer och medier som arbetar med kommunikation och kommunikatörer bli bättre på att lyfta fram det och de som gör riktigt bra saker. Ja, kanske.

/ Jimmy Mannung
Styrelseledamot DIK det kreativa facket