Ett kungarike för en journalist

Media och journalistik är det näst största ämnesområdet i Almedalen trots – eller tack vare – att det försvinner ett journalistjobb om dagen.

Ny forskning från Mittuniversitetet kring mediebevakningen av EU-parlamentsvalet visade att SVT bara ägnade 27 procent av inslagen till sakfrågor, resten åt så kallad spelgestaltning, det vill säga när journalistiken beskriver politiken som ett spel, med opinionsmätningar, maktfördelningshypoteser och så vidare. På ett annat seminarium hos Cision visade en undersökning att 62 procent av journalisterna tycker att de har mindre tid för att göra och granska nyheter.

Det här är, som redan nämnts på flera ställen, ett problem för medierna och journalistiken förstås. Men det är också närmare vår egen vardag som kommunikatörer. Vårt jobb med våra organisationers förtroendekapital blir avsevärt mycket svårare utan en oberoende, högkvalitativ journalistik. Vi tror ju på kommunikativa organisationer, alltså en organisation som per definition bedriver en verksamhet som går att kommunicera i alla avseenden. Men vem ska bry sig om det om det inte finns någon som granskar?

Och även om man når långt ifrån alla genom massmedierna – Jesper Strömbäck pratar om nyhetsundvikare – så är nyhetsvärderingen ändå ett kvitto på  hur organisationen ses utifrån, och att internt förmedla bilden av hur organisationen ter sig utifrån är en av våra viktigaste uppgifter som kommunikatörer enligt forskning från professor Sven Hamrefors.

Hans Gennerud, styrelseordförande i Gullers grupp, uttryckte det klokt på en debatt hos Journalistförbundet (för övrigt en av de mer nyanserade jag någonsin hört i ämnet): ”Problemet är inte professionellare kommunikatörer, problemet är att media inte har resurser att hantera dem”.

Tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta frågade panelen flera gånger om inte detta är ett samhällsproblem. Jag undrar då vad en menar med samhällsproblem. Jag tror att demokratiska medborgare alltid finner vägar att förbli demokratiska (oavsett om staten i sig får för sig något annat). Om kanalen för dessa vägar är genom journalistik eller något annat fenomen som vi inte kan förutse nu är egentligen irrelevant, även om jag också tycker att det är synd att grävande och specialiserad journalistik inte tycks kunna försörja sig.

Alltför ofta hör jag orden ”samhällsproblem”, ”dialog” och ”samverkan” i Almedalen när en egentligen menar ”det är inte någon som lyssnar tillräckligt på mig och mitt problem”.

Vi tycker alla att det är viktigt med lyssnande. Då måste någon hålla tyst.

/Jeanette Agnrud
kommunikationsansvarig
Sveriges Kommunikatörer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s