Instagramraketen – är du där målgruppen är?

Det här inlägget publicerades först på SLU:s kommunikationsblogg .

IIS publicerar idag statistik om svenskarnas användning av sociala medier. Genomsnittligt leder Facebook fortfarande ligan: 66 % av internetanvändarna använder tjänsten. Men Instagram är en raket, speciellt bland flickor 12-15 år, med 71 % användare!

Detta väcker hos mig tankar om målgrupper. För är det något vi som jobbar med kommunikation måste ha fokus på och kunskap om är våra målgrupper. Vill man nå ut med information eller ha ett utbyte av information måste man finnas där målgruppen är.

Enligt dagens statistik kan vi se att alla i Sverige som besöker sociala nätverk på webben besöker Facebook, totalt 66 % av alla som använder internet. Däremot har daglig användning av Facebook bland barn och unga minskat något, men fler äldre användare har tillkommit.

Unga människor, 12-25 år, tillbringar en tredjedel av sin internettid, drygt 4 timmar i veckan, på sociala nätverk. Äldre använder en timme mindre.

Det som sticker ut är den stora ökningen av användare av Instagram, särskilt bland unga – det har blivit de ungas medium. Drygt hälften av alla unga, 12-19 åringar, finns på Instagram och allra mest aktiva är flickorna med drygt 70 % användare! Dessutom kan man se att användningen av Instagram sprider sig uppåt i åldrarna.

Som kommunikatör kan man börja med att ställa sig frågan om man syns i sociala medier på webben? Går det att vara kommunikatör idag utan att använda sociala medier; kan man låta bli att finnas på Facebook när alla internetanvändare är där? Och om man har en ung målgrupp är ett tips att skaffa sig ett Instagram-konto, som med fördel kan kopplas ihop med den Facebooksida man använder.

SLU har ännu inte ett SLU-Instagramkonto. Många av våra målgrupper möter vi fortfarande bäst på andra ställen skulle jag tro: äldre, yrkesaktiva forskare och andra. Men kanske skulle vi bli mer intressanta för fler blivande studenter om vi fanns på Instagram? Om jag ska gissa, så gissar jag att vi snart syns på ett Instagramkonto nära dig 🙂

(Sedan handlar det förstås vad man fyller sin kanal med för innehåll för att bli intressant för målgruppen. Om det skulle man kunna säga mycket. En annan gång.)

/Li Gessbo, kommunikatör vid SLU

Ett jobb för framtiden

Sveriges arbetsliv blir allt mer flerspråkligt, och ett nytt arbetsområde har börjat växa fram. Det behövs idag språkspecialister som arbetar utvecklande med kommunikation i flerspråkiga sammanhang, som kan bedöma språkkompetenser och ge råd i språk- och kommunikationsfrågor. Att man snart kommer ha språk- och kommunikationssupport i företag och organisationer, på samma sätt som det finns IT och teknikansvariga, är både sannolikt och nödvändigt.

Rosetta_Stone

Jag går kandidatprogrammet i arbetslivskommunikation på Stockholms universitet. Det är ett relativt nytt program, jag är med i den första kullen av snart utexaminerade arbetslivskommunikatörer. Men vad är egentligen en arbetslivskommunikatör? Mitt svar är att det håller vi nu på att lista ut. I programbeskrivningen står det att ”Programmet är avsett för den som vill arbeta med språkfrågor som t.ex. utbildningssamordnare inom yrkesfortbildning, personalrekryterare eller kommunikationsexpert inom internationella och flerspråkiga företag eller egenföretagare inom affärskommunikation/Business Communication.”  Jag tror, som jag redan nämnt, att vi behövs i kommunikationsavdelningen på de flesta företag.

Kommunikationsyrket har förändrats drastisk de senaste åren, och färska undersökningar från bland annat Sveriges Kommunikatörer och ECM visar att kommunikatörens roll får en allt större plats och vikt i företag och organisationer. Framtiden kräver dock att kommunikatörsområdet blir mer tvärvetenskapligt och tar in kunskap från bland annat beteendevetenskap, psykologi och språkvetenskap.

Kommunikation är redan ett så stort och brett område, det kan vara svårt att få ner allt i ett fack. Det innefattar bland annat webbredigering, PR och kontakt med media. Men det handlar också om att faktiskt kommunicera med, och förstå varandra. Vad får det för konsekvenser om styrelsen talar ett annat språk än de anställda? Varför fungerar inte kontakten mellan kontoren i Sverige och USA, fastän alla kan engelska? Hur kan vi motivera våra medarbetare, och hur får vi med dem i förändringsarbetet? Det är denna typ av frågor som jag hoppas få brottas med nästa år.

Även om man ibland har känt sig lite som en försökskanin, då programmet ännu håller på att utvecklas och formas, så har det gett mig många kunskaper och insikter som jag kommer ta med mig in i arbetslivet. Jag har läst både Svenska och Engelska, med inslag av andraspråksanvändning, flerspråkighet och Business Communication. Jag har haft kurser i retorik och pragmatik, diskuterat engelskans potentiella imperialism och vikten av klarspråk.

Snart är jag färdig med min utbildning och ska ut i arbetslivet, och jag funderar på om jobbet som jag är utbildad till finns än. För mig är sambanden mellan språkvetenskap, flerspråkighet och kommunikation glasklart, och jag ser nyttan av vad jag kan ge ett företag, gör arbetsgivarna också det?

/Hanna Rönnlöf, praktikant Sveriges Kommunikatörer

Om passion och kommunikation

I helgen skrev Fredric Karén på SvD om hur passionen lämnat politiken och att det inte längre går att komma nära politiker för att det står pressekreterare och kommunikationsexperter i vägen.

Bild från www.sxc.hu”Numera blockeras vägen fram till politikerna av agenter, pressansvariga och kommunikationsexperter. Den journalist som söker svar på sina frågor brukar i bästa fall få en e-postintervju där frågorna helst ska skickas ett par dagar i förväg. Allt för att kommunikationsstaben ska hinna tolka och läsa svaren in i minsta beståndsdel.

I samma stund som taktiken överröstar passionen, som strategin skymmer glöden, som de inrepeterade svaren uttalas på bekostnad av spontana ord hämtade ur en stark inre övertygelse … I samma stund blir politiken mindre angelägen.”

Som före detta journalist blir jag förfärad över att det är dessa arbetsförhållanden som journalistiken har att verka under. Som nuvarande kommunikatör blir jag lite ledsen; är det så här andra ser på oss? Är det detta jag har blivit?

Sedan tänker jag i mitt stilla sinne att de flesta kommunikatörer skulle ge åtminstone en lilltå för att få lite passion att jobba med i sitt dagliga värv.

Fredric Karén ser nostalgiskt tillbaka på en tid när journalisterna fick sitta med statsminister Tage Erlander i sminket i TV-studion efter valsegern. Men det är fler saker som förändrats än politiken och politiker; även journalisterna och sättet att rapportera har förändrats. Att vara passionerad innebär att man kan säga saker i stundens hetta, att tala från hjärtat. Var det inte detta Reinfeldt gjorde när han talade om sig själv som en stridshingst som vill kämpa inför valet? Vad fick han för det? Ett inslag i Aktuellt om munterheten i sociala medier över uttalandet. Vilken metanyhet.

Är det så konstigt att orden vägs på guldvåg, att varje nyans som kan misstolkas tvättas bort när Anna Kinberg Batra tydligen är otänkbar som partiledare efter Reinfeldt eftersom hon sa att stockholmare är smartare än lantisar för snart 15 år sedan?

Vad som är hönan och ägget kan såklart diskuteras. Men om vi ska ändra på det måste det bli lite högre i tak. Vi skulle nog alla behöva lite mer passion i våra (arbets)liv.

/Jeanette Agnrud, Sveriges Kommunikatörer