Trenden åt fel håll i ledningsgruppen

Enligt Resumé sitter idag enbart 50% av kommunikationsdirektörerna på börsens A-lista i ledningsgruppen (artikeln ej på nätet). Det är en dyster utveckling och rimmar illa med det behov som ägare, styrelser och ledningspersonligheter ständigt uttrycker om vikten av kommunikations och förtroendefrågor.

Låt mig säga det på en gång. Det är inget självändamål att kommunikatören ska sitta i ledningsgruppen. Det ska vara direkt kopplat till affärsnytta och till utveckling av varumärket och förtroende. Men jag själv skulle inte acceptera ett kommunikationsdirektörsuppdrag som inte medför en plats i ledningsgruppen, eftersom jag då skulle ha mycket små chanser att påverka just affärsnytta, varumärke och förtroende.

Det här resultatet innebär att i hälften av alla börsens större bolag finns det ingen som tar det kommunikativa perspektivet precis som CFO:n alltid är den som tar det yttersta finansiella perspektivet på olika frågeställningar. För även om det är bra att andra ledare blir bra på kommunikation precis som de är – och måste vara – bevandrade i finansiella frågor så skulle ingen säga att de inte behöver CFO:n längre i ledningsgruppen, ”för nu har vi blivit så bra på ekonomi”.

Nej, jag tror inte att detta är problemet. Frånvaron beror inte på att de tycker att de numera har blivit så bra på kommunikation. Det måste bero på andra saker att utvecklingen går åt fel håll.

Det brukar vara bra att titta på vad vi kan göra bättre. Testa dig själv och din roll i ledningsgruppen mot följande:

  1. Att sitta i en ledningsgrupp innebär att man måste kunna affären eller verksamheten. Man måste ta en aktiv del av utvecklingen av affären. Vara påläst, kunna yttra sig i frågor om finanser, om utveckling, om produktion, om organisation, om bemanning, etc. Du är en del i ett team som delar en affär. Du sitter inte där som specialist på pressmeddelanden.
  2. Att sitta i en ledningsgrupp innebär att man snabbt måste kunna ta det kommunikativa perspektivet på en fråga. Man måste våga uttala sig direkt och ta frågan på volley, inte gå hem, göra efterforskningar och sedan formulera ett pm.
  3. Att sitta i en ledningsgrupp innebär deltagande i många resonemang där du behöver vara analytisk, reflekterande, kreativ, positivt ifrågasättande och drivande på samma gång.

Young Boy at School Raising His Hand to Answer in ClassAtt sitta i en ledning kräver strategisk förmåga och kommunikatörer som vill vara där måste inse det och se till att träna, dels genom att ingå i olika affärsrelaterade projekt men också genom att skaffa sig rätt vidareutbildning. Det kan låta både högtravande och flummigt men är det är nödvändigt om vi ska behålla och förbättra den position vi uppnått under vår professions relativt korta 60-åriga historia.

Lika nödvändigt är det att inse att inte alla kommunikatörer ska sträva efter att sitta i en ledningsgrupp. Man kan sakna både intresse och förmåga utan att för den skull vara en sämre kommunikatör. Alla specialiteter behövs på en kommunikationsavdelning.

Ovanstående resonemang får mig att fundera på tre frågor angående utbildning: Är utbildningen tillräckligt bra för att möta dagens krav? Har akademin och andra kompetensinstitutioner hängt med? Och vilka förväntningar prepareras de nyutexaminerade med?

Generellt måste vi satsa mycket mer på att vidareutbilda oss. Särskilt i vår bransch där det händer så otroligt mycket. Ändå är det bara hälften av våra medlemmar som varje år genomgår någon form av utbildning.

Beror det på att vi tycker att vi redan har exakt den kompetens som krävs för att klara våra utmaningar eller beror det på något annat? Vi är inte odödliga och vill vi vara med och ta ansvar för affären och verksamhetens utveckling så gäller det att kontinuerligt vässa vår kompetens!

/Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer

”Stå still och se dig om.”

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERASå sa min första mentor till mig vid ett tillfälle. Han hade sett mig jaga runt i korridorerna och jag minns att han såg sträng ut när han sa det. Kanske ville han förmedla ett allvar, kanske skojade han? Kanske var det bara en övning? Men jag minns att det kändes skönt att en liten stund reflektera över vad jag höll på med. Och sen pratade vi om vad jag såg. Just där och då.

Dessvärre glömde jag sen bort hans uppmaning och rusade på i livet och karriären. Jag blev informationschef, PR-konsult, chef på telekombolag och chef igen på större bolag, med ännu fler medarbetare. Jag var delaktig i att lansera ny omvälvande teknik och ett nytt spektakulärt varumärke. Livet snurrade fort. Tills jag en dag inte orkade mer. Då tvingades jag att stanna upp, stå still och se mig om – igen. Och det var inte mycket av det jag såg som jag gillade. Ofta undrade jag hur det blev så, och hur jag hade kunnat göra annorlunda.

Jag insåg att jag saknade de där stunderna och samtalen – de som bara handlade om mig och där jag tog mig tid att reflektera över vad jag ville och gjorde.

Att ha någon att samtala med är utvecklande, ibland kanske till och med livsavgörande. (Jag har i flera år varit aktiv i föreningen Tjejzonen, som arbetar med att förebygga psykisk ohälsa hos unga tjejer, och här bevisar vi, varje dag, att samtal gör skillnad.) För mig blev samtalen ett verktyg, ett sätt att ta mig vidare.

Men ett samtal kräver två parter och det är här mentorn blir viktig. Jag har skaffat nya mentorer, jag har lärt mer om mentorskapet och jag har hittat en ny väg genom livet, för det var vad jag behövde. Men eftersom jag är en alldeles vanlig människa så tror jag att alla mår bra av att få vad jag fått, stunder av reflektion, samtalet, perspektiv på tillvaron och en timma då och då för att finna svaren på de där frågorna som man aldrig har tid att ställa sig själv.

Jag har nu, under några år, kombinerat egenföretagandet med intresset för skrivande. Jag har förkovrat mig i samtal om litteratur, läst litteraturvetenskap och nu också skrivit min första roman. Och ingenting av detta hade blivit verklighet, om jag inte hade haft någon att prata med och tillåtit mig själv att stå still en stund.

/Anne Liljeroth,mentor i Sveriges Kommunikatörers mentorprogram och som debuterar i september 2013 med sin roman Bara människor.

Kommunikatör – ett certifierat yrke?

stampIbland får vi frågan om vi certifierar kommunikatörer. Det är också vanligt att man vill ha råd om vilken utbildning som är den bästa om man vill arbeta som kommunikatör. Definitioner av titlar är också ett återkommande spörsmål.

Vi har vare sig certifiering eller föredragna universitetsutbildningar. En snabb titt i medlemsregistret visar att det finns nästan lika många titlar som medlemmar, med lika många olika innebörder.

Tittar vi på de lediga jobb som finns på vår webb just nu eftersöks en rad olika kompetenser, som alla omöjligt skulle få plats på 180 högskolepoäng, eller låta sig tryckas in i en definierad titel eller certifiering.

Storbritannien, som generellt är bra på det där med titlar och olika graderingar av en profession, har inte heller lyckats få in landets 80 000 kommunikatörer i ett fack. Vår brittiska motsvarighet, CIPR, har 10 000 medlemmar som kan, beroende på hur mycket kompetensutveckling de ägnat sig åt under året, bli Accredited Practitioner eller Chartered Practitioner. Men det är såklart möjligt att verka inom kommunikationsbranschen utan dessa epitet.

Å ena sidan är kommunikation en tvärvetenskaplig disciplin som beroende på organisation och tjänst kräver många olika kompetenser som näppeligen låter sig rymmas i en fyrkantig, allomfattande definition. Å andra sidan gör denna diversifiering yrket otydligt och svårgreppbart, något som en auktorisering eller certifiering kanske skulle avhjälpa.
Borde kommunikatörsyrket vara hårdare mallat? Borde vi sätta kvalitetstämpel på utbildningar? Vad tycker du?

/Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer